En ny del om hen följer nedan! Det här är något som jag skulle vilja säga till hen, men av ett otal anledningar kommer det nog inte att hända. Next best thing är alltså ett blogginlägg. ^^

 

Hen,

du och jag bor i samma lilla stad vilket leder till att jag ibland får syn på dig på stan eller liknande. Det är mycket oangenämt och oönskvärt från min sida. Jag skulle helst av allt aldrig vilja se dig mer igen, faktiskt. Du kanske inte förstår hur mycket det påverkar mig av att se dig med jämna mellanrum. Du har ju aldrig fått ta del av konsekvenserna av din behandling av mig. Du har inte sett alla gångerna jag har stått framför spegeln och tänkt "ja, men jag är nog värdelös, ful och oduglig. Hen har nog rätt trots allt." Du upplever inte samma känslomässiga bergochdalbana som jag, när du ser mig. Jag vill kunna gå fram till dig och bara skälla ut dig efter noter, eller åtminstone ha någon giftig kommentar, men istället börjar mitt hjärta slå väldigt hårt och jag blir aningen darrig. Den här reaktionen går över mycket fort nuförtiden, för jag har bearbetat en hel del av det du gjorde mot mig, tack och lov. Jag har lyckats omge mig med människor som älskar mig för den jag är, även om du gjorde allt i din makt för att min självkänsla skulle vara i botten. Du var hemskt omänsklig mot mig, och det du gjorde satte djupa spår hos mig. Att du sedan hade mage att försöka övertyga folk om att allting var tvärtom visar bara hur empatilös du är.
   När ett barn ger sig på ett annat barn har det oftast en bakomliggande anledning som hittas i hemmet. Barn blir inte elaka bara sådär. Barn lär sig beteenden från vuxna. Så jag tycker inte att barn kan hållas ansvariga för "onda" handlingar när de inte förstår bättre. I början tror jag alltså att du inte var medveten om vidden på dina handlingar mot mig. Men sedan blev du äldre, och du förstod vad som var rätt och fel. Ändå fortsatte du. Du visste att du gjorde illa mig, men ändå fortsatte du. Jag undrar, vad gick snett för dig? Vad i ditt liv kan ha varit så hemskt och traumatiserande så att du måste ge dig på andra? Eller, faktiskt bryr jag mig inte om anledningen. Det ursäktar ändå inte ditt beteende.

Neutrala hälsningar,

Julia

 

 

 

Fröken Julias terapeutiska följetong fyller sitt syfte. Det är något kraftgivande i att exponera sina barndomsdemoner.

Tills nästa gång!

Förra inlägget handlade om orättvisa. Nu tänkte jag fördjupa mig i den där misstroddheten (SAOL vet inte ens vad de går miste om..) ^^

Ibland retas Linus med mig och säger att jag bara hittar på om jag till exempel påpekar att mjölken är slut. Han retas såklart för att han vet att han trycker på mina knappar när han säger så. Jag fattar naturligtvis att han bara skämtar, men det är ändå en liten vansinneskänsla som infinner sig när någon inte tror på det jag säger. Does that make me craaazaaay? Probably.

Allting började för många många jordsnurr sedan. Det var som i ett annat liv. Sommarloven kändes oändliga och skolan var lekande lätt. Jag har alltid älskat skolan, vilket är extremt ironiskt med tanke på att skolan jag gick på var extremt sämst. Jag hade en person som jag kallade bästis, och vi var oskiljaktiga. Vi hade mycket roligt ihop, och utan henne tror jag inte att jag hade haft så många positiva minnen av låg- och mellanstadiet överhuvudtaget. Det fanns andra bra saker och fina personer, men de blir rätt överskuggade tack vare maskopiskapet mellan några andra personer..

När man går i en byaskola, som jag gjorde, är det oundvikligt att inte känna alla. Man känner till allas föräldrar, mostrar, farbröder och kusiner som flyttat till Amerikat. Jag tycker att det låter idylliskt, faktiskt. En liten community som har en fin sammanhållning och alla hjälps åt. Så var det ju såklart inte *cynisk*..

Man kan i alla fall säga att jag blev mobbad. Jag skulle säga att min bästis blev mobbad också, för det tycker jag verkligen att hon blev, men jag håller mig till mig själv för jag vet inte riktigt hur hon ser på sin tidiga skoltid. Det var väl rätt standardmobbning; folk hittade på olika namn åt en, lade krokben i bussen och var allmänt älskvärda. Det var en person som var nyckeln till hela mobbningen. Hen (hurra för hen!) har gjort många minnesvärda saker mot mig. Mina minnen är lite förvirrade från den här tiden, och en professionell skulle väl säga att det är nån försvarsmekanism som är igång. Jag kan inte sätta saker i kronologisk ordning, men jag ska ändå bjuda på några smakprov till varför jag blir vansinnig då någon inte tror på mitt ord. 

En gång skulle jag åka hem från skolan med skolbussen. Alla andra på skolan gjorde såklart samma sak, och det gick bara en buss #storstadsmetropol. Jag satte mig i den bakre delen, som alla coola kidz gör. Snett bakom mig sitter hen och är alldeles gul i ansiktet. Artificiellt gul, för hen har målat med en krita eller nåt i ansiktet. Hen börjar sedan ropa ut "Åhhhh, jag har gulsot, jag har gulsoot!". 

Värt att notera här är att jag hade varit borta väldigt mycket från skolan under en längre tid på grund av en leverinflammation som var väldigt allvarlig. Leverinflammationen gjorde min hud och ögonvitor gulaktig, och hela skolan visste om det. Det hade typ varit infomöte och hela baletten. Jag var inte ens helt på topp när jag väl kom tillbaka till skolan. Jag blev minst sagt ledsen av hens utspel, och när jag kom hem till mamsilamsan stortjöt jag och berättade vad som hade hänt. (Jag hade inte mina mad skills i bitskhet då, som jag har nu.) Mamsilamsan, som är en väldigt rådig och rättvis lagd kvinna, ville såklart att hen skulle stå till svars för det hon hade gjort. Jag tror att hon pratade med hens föräldrar, men när de sedan pratade med hen tog hen till hundvalpsögonen och sa "Men jag hade ingen aaaaaning om att Julia hade haft någon sådan sjukdom". Det var skitsnack. Hen visste. Hen was being a royal a-hole. Jag har något svagt minne av att vår lärare också blev underrättad om vad som hade hänt. Då sa hen samma sak; hen visste inte bättre, allt var bara en slump.. Vår lärare tog hen på ordet, och ville inte att det skulle pratas mer om saken. Ingen, förutom min mamsilamsa, trodde alltså på min verison. Vansinnets dörr var gluttad på..

 

En historia som är än värre kommer nu:

En dag blev jag inkallad för ett enskilt samtal med min lärare. Det här var under perioden då jag var som mest mobbad. Varje dag var ett jävla helvete och jag hatade hela livet. När min lärare ville prata med mig trodde jag att hon ville prata om vad som skulle göras för att hjälpa mig. Hon sade istället att hen hade sagt att jag mobbade hen och att hen var väldigt ledsen. Läraren trodde uppenbarligen på hen, och inget av det jag sade hade någon effekt. Jag försökte ge exempel på vad hen hade gjort mot mig, men läraren brydde sig inte helt enkelt. Jag blev helt förstörd. Vad kunde jag säga för att läraren skulle tro mig? 

 

När mötet var över gick jag tillbaka till min klass. Då kom flera av mina klasskollegor fram till mig och frågade varför jag mobbar hen. Jag tror jag fick nåt utbrott och låste in mig på toaletten. Det här hände innan förra historien, och det var till och med så att min mor inte trodde på mig ett tag. Hon ändrade sig dock väldigt snabbt, för det är lätt att se vilken tioåring som ljuger och vilken som talar sanning. Det är inte så svårt, folks. Den här episoden har rotat någonting djupt i min själ, för det är tack vare det här som gör att jag blir helt skogstokig om ingen tror på det jag säger. Jag vet ju att jag talar sanning, men det är som om alla bara har gaddat ihop sig i någon mega-konspiration mot mig.

 

När mellanstadiet äntligen var över fick jag möjligheten att byta skola och börja i musikklass inne i stan. Det gjorde jag tacksamt. Det jag inte visste var att hen också gick i den klassen. Jag började någon vecka efter alla andra, och när jag kom dit möttes jag av skeptiska blickar och ovänlighet från halva klassen. Den andra halvan gav mig faktiskt en chans, och det var oerhört värdefullt. Det visade sig att lärarna hade berättat att en ny tjej skulle börja i klassen och när hen fick veta att det var jag hade hen börjat gråta i klassrummet och berättat för alla att jag hade mobbat hen under hela skoltiden. När jag fick veta det visste jag inte vad jag skulle säga eller göra för att övertyga folk att det var helt tvärtom. Vad kan man göra liksom?! Jag var dessutom tonåring med allt vad det innebär. Så jag sa ingenting. När folk frågade varför jag mobbade hen började jag försöka säga att det var inte så, det var tvärtom, men folk trodde mer på hens tårar än mina tafatta försök till att förklara saken.

 

Under högstadiet blev jag och Linus tillsammans. Hen kom fram till Linus en gång och sa att det inte ens märktes att han var tillsammans med mig eftersom vi aldrig håller handen eller gör något annat på skolan. Han sa lugnt till hen; vi söker inte uppmärksamhet som jag ser att vissa andra gör. Hen blev rätt förvånad att någon ens hade en comeback till hen. Hen brukar annars komma undan med vad hen än säger. Jag hade aldrig någon comeback, för jag blev alltid lika överraskad när någon elak liten kommentar kom. Hur kan folk komma på sådana där saker, brukade jag tänka. 

 

Det kanske kommer en till del om hen. Jag har långt ifrån kommit över alla åren som hen gjorde till en plåga. Det finns otaliga historier som involverar hen, och jag vill gärna kasta ljus på det hen gjorde. Man ska inte få komma undan med sånt här längre. Med de här inläggen känner jag åtminstone att jag kan få någon form av upprättelse. För jag har inte gjort något fel, även om många är helt övertygade om att jag är boven i dramat. Det är en hemsk känsla, och jag rekommenderar den inte.

Det är två saker som jag inte kan hantera; känslan när jag tycker något är orättvist och att bli misstrodd. Vad kan det bero på, kanske ni undrar. Jo, det ska jag tala om i Fröken Julias terapeutiska följetong. Mycket nöje! ^^

Om vi börjar med det första - orättvisa. Det finns mycket här i världen som är orättvist, och om jag brydde mig om alla orättvisor skulle undertecknad bli professionellt knäpp. Därför håller jag mig till att bli knäpp när orättvisor drabbar mig själv. För man står sig själv närmast, visst?

Jag tänkte berätta om en situation som har fått mig att känna mig oerhört orättvist behandlad. 

 

Jag är visserligen ett ensambarn och ett skilsmässobarn, men det har inte hindrat mig från att ha "halvsyskon" (helt puckad term, om ni frågar mig, men det kan jag gnälla om i ett annat inlägg ;]). Dessa har, från min sida, varit mycket uppskattade. Jag har alltid tyckt om tanken på syskon, och jag har haft väldigt många fina stunder med mina halva syskon. Nåväl, dessa halva syskon jag refererar till nu finns faktiskt inte med i bilden för nuvarande. Det beror på att vuxna råkar ha ensamrätt på att bestämma när halvsyskon skall introduceras och när relationen skall termineras. När detta hände för mig tyckte jag att det var ledsamt, men eftersom jag var ett barn såg jag ju såklart inte hela bilden. Nu när jag är ett äldre barn ser jag att det var det absolut bästa som kunde hända mig.

Även om jag tappade vardagen med mina halva syskon, har jag alltid haft kvar alla minnen som vi skapade oss genom åren. Alla lekar vi hittade på och allt bus som gjorde de vuxna helt vansinniga. Det var en fin tid och jag har inte så värst många trauman från den.. =P

Därför blev jag mäkta förvånad när en förgiftad liten dolk plötsligt fann sin väg till mitt blottade lilla hjärta. Det var en dag som alla andra. Jag satt framför min dator och kollade kompisars och föredetta halva syskons bloggar. Vad ser jag då, om inte ett långt blogginlägg fyllt med förtalande och illasinnade lögner? 

I nämnda blogginlägg hängs min förälder ut och utpekas som hin håles invigda, när ALLA inblandade faktiskt vet att jag och min stackars förälder hade dragit det kortaste strået. Det var förtal. Det kunde polisanmälas. Det var ljug. Det var fruktansvärt orättvist. 

Märk väl att jag ansåg att personen som skrev inlägget var mitt syskon. Min familj. Även om mycket hade hänt som många inte mådde bra av. Även om vi hade bråkat och slagits så många gånger och svurit på att aldrig förlåta varandra igen, men det gjorde vi såklart för det är det syskon gör.

Jag bara satt där helt chockad. Hur tänkte personen? Vad är det som har hänt för att personen ska hitta på det här? Jag övervägde alltifrån hypnos till utpressning. Jag hade växt upp med den här personen. Vi hade delat allt. Jag läste om inlägget gång på gång. När chocken hade lagt sig blev jag helt vansinnigt arg. Ungefär sådär arg som jag beskrev tidigare - jag ville inte ha möjligheten att ta hämnd på personen i fråga för jag är seriöst rädd för vad jag skulle ta mig till. Vem fan tror personen att den är? Som kan sitta där och hitta på elaka saker om mig och min förälder?!

Yttrandefrihet i all ära, och laglösheten på Internet brukar jag normalt inte bry mig om. Men nu blev jag personligen drabbad. Så nu jävlar anamma måste nån betala. Jag pratade med mina nära och kära och alla var rörande överens; jag kan inte göra någonting för att förbättra situationen. Jag kan inte kommentera på personens blogg och skriva: NÄHÄ DIN LJUGIS, DU BARA HITTAR PÅ! SÅDÄR VAR DET INTE ALLS! Jag kan inte heller ringa upp alla personer som personen nu har övertygat om att ljugversionen är den rätta versionen. De människorna har redan bildat sin åsikt, och inget jag säger kan få dem att ändra sig.

Den här maktlösheten och känslan av orättvisa var så överväldigande. Personen hade fått makt över mig och fått mig att känna såhär genom ett enda blogginlägg. Ett inlägg fyllt med lögner.

Så därför skriver jag det här inlägget. För att ta tillbaka makten, i den mån det går. Inlägget som var fullt med ljug publicerades för ett år sedan, tror jag. Det har poppat upp i mitt minne nån gång då och då, och varje gång det gör det påminns jag om orättvisan som bara finns där och äter upp min själ. Så jag måste göra någonting. Skillnaden mellan mig och personen som skrev det onda inlägget är att jag gör det här för mig, medan personen gjorde det mot mig och min förälder. Jag hänger inte ut personen. Jag hittar inte på lögner, och jag vill inte någon illa. Jag vill ha rättvisa. 

Utan att någon egentligen har bett om det, kommer nu del två i följetongen om Ensambarnet Julias olycksaliga liv. Värt att notera är att mitt liv och min uppväxt inte bara har varit olycksalig. Det har funnits många bra bitar, men jag kan lika väl dela med mig av några eventuella lärdomar som kom på köpet med de mer olycksaliga bitarna. Det är säkert terapeutiskt för mig också, tjolahopp!

Något som har slagit mig i mer vuxen ålder är att jag tenderar att alltid leta fel/orsaker hos mig själv innan jag gör det hos andra. Ett bra exempel är när jag är i en affär och ska köpa nå grejs. Om expediten är otrevlig eller ger allmänt dålig service tar jag på mig skulden för det. Det bekommer mig inte att tänka att expediten faktiskt är dålig på sitt jobb eller har en dålig dag. Den här vanan sitter i ryggmärgen hos mig, och jag kan ge mig tusan på att det är mitt hyfs som sätter stopp för att tänka att det faktiskt är expeditens fel. Mitt hyfs har satt mig i klistret många gånger.. Jag har alltid blivit uppfostrad till att vara artig och respektfull och snäll. Jag gillar dessa egenskaper, och jag är stolt över att jag besitter dem, men det finns en gräns.. Att vara snäll ska inte betyda att man bli överkörd, och att vara artig ska inte betyda att man inte påpekar när en orätt begås mot en. Det finns människor som faktiskt inte förtjänar att få de bra sidorna av en. Jag vill inte längre ursäkta mig själv för att någon annan gör orätt. Jag tycker att det är extra ironiskt när det är i servicesammanhang, för då är personalen/expediten endast där för att serva mig som är kund. Jag har därför lovat dyrt och heligt att jag ska öva på att vara mer bitsk. Jag kommer inte vara icke-respektfull mot någon, och jag har inte elaka intentioner, men eftersom resten av världen redan verkar vara betydligt mer bitskare än vad jag är, så måste jag ju öva lite extra för att komma ikapp. ;)

 

För det är alltid intentionen som avgör hela situationen för mig. Om man menar väl, men gör ett misstag, så är det ingen stor grej. Men om man som expedit är sur bara för att vara sur, då får man förbereda sig på bitska kommentarer hädanefter! =P

 

#It'sTheSmallThings #TaIngenSkit ^^

En tanke slog mig medan jag betraktade ett så kallat "fejsbookslagsmål". Det var inte ett hardcore-slagsmål där diverse mindre vackra ord utbyttes, men det förekom ändå en del gliringar. 

Nåväl, tanken som slog mig var att det är hemskt viktigt att markera var gränsen går. Det har jag inte varit sådär jättebra på när jag var yngre, och det tråkiga är att det är verkligen ingen annan än en själv som får lida för det. Den som går över gränsen och sårar en lider ju inte det minsta.

But no more, I say! Aldrig mer ska jag låta någon komma så nära att de har möjligheten att göra så mycket skada. För man känner när onda intentioner är i närheten. Lyckligtvis har jag ingen person i min direkta närhet som är helt twisted och ond. Men det var inte så länge sedan alls jag faktiskt hade det varje dag. På den tiden hade jag inte orken att stoppa det, men på något sätt har jag ändå tagit mig igenom det nu.

Ilskan över vad som har hänt är inte borta. Det räcker med att jag nämner det i sådana här svävande ordalag för att jag ska bli så fruktansvärt förbannad! Ibland kan jag bli så ilsken att jag nästan skräms över vad jag skulle göra om det perfekta tillfället skulle ges. Skulle jag kunna ge mig på en person i ren hämndlystnad? Jag vet faktiskt inte, och jag hoppas att jag inte får en chans. Åratal av nedtryckt ledsenhet och ilska skulle kunna bubbla upp och jag skulle bli helt bananas.. 

 

Är man inte en väldigt liten person om man måste trycka ned andra för att själv känna att man kommer upp? Liten, rädd och svag. Så då mobbar man. Men mobbning är så jävla ute! Vi måste komma längre än så! Mobbarna kan väl lägga sin energi på att virka en duk, eller nåt?!

Onda människor skall inte diktera mitt liv!