Brukar ni fundera över hur sjukt mycket det finns att göra i världen?

När jag hör ordet 'yrke' brukar jag försöka komma på fler än tio. Det är svårt! Jag är så inrutad på att man endast kan bli brandman, polis, frisör, jurist, läkare och busschaufför. Jag brukar tänka att det finns inte ens en efterfrågan för något annat som inte har en sådan där specifik yrkestitel.

Och så började jag läsa egyptologi. Ämnet som många inte har någon aning om vad det är eller vad man blir när man är färdigutbildad. När jag hittade programmet visste jag inte vad egyptologi var, men jag förstod att det låg i linje med studier i antikens kultur och samhällsliv som behandlar antika Grekland och det romerska riket. Det tog några månader innan jag var helt på det klara med vad mitt ämne innebar, men jag hade fortfarande ingen aning om när man blev egyptolog och vad man hade för rimliga chanser till jobb. Var universitetet det enda stället som kunde erbjuda anställning till en egyptolog?

Varenda gång jag och mina vänner gick ut pratade man såklart en del plugg med de människor man träffade ute. Jag upptäckte till min fasa att jag gav ett helt tal varje gång om egyptologi och var typ tvungen att försvara ämnet. Folk frågade vad jag ville jobba med, och jag flummade fram något svar om att kultursektorn har många möjligheter och så länge man har hälsan står hela världen öppen.. Varken jag eller mina samtalskamrater köpte ju det konceptet.

Jag tyckte om egyptologi väldigt mycket, men snårigheterna i jobbdjungeln var problematisk, tyckte jag. Vid det här laget hade jag fattat att egyptologi är en underkategori till arkeologi, och jag hade ju börjat i helt fel ände.. Det hade väl varit smartare att läsa arkeologi först och skaffa sig en stabil grund, och sedan gå vidare till egyptologi för en specialisering?! Men Uppsala Universitet erbjöd ju trots allt egyptologi utan förkunskapskrav, så det var bara tuta och rista hieroglyfer!

Just nu pluggar jag faktiskt arkeologi, och hittills har jag inte stött på sådär jättemycket ny fakta. Vi har faktiskt lyckats täcka en hel del arkeologi samtidigt som vi fokuserade huvudsakligen på egyptolgi.

Jobbmarkaden för en arkeolog är bredare än för en egyptolog, men jag är inte säker på att jag vill praktisera arkeologi som karriär. Jag är faktiskt inte säker på min karriär överhuvudtaget. Det i sig är inte någon fara, tycker jag. Med mina ringa år på nacken tycker jag att jag får vara obeslutsam ett tag till.

Just nu vill jag mest ta reda på vad jag tycker är värt att göra åtta timmar om dagen. Och det är jädrigt klurigt, tycker jag. Jag är en sån som kan bli farligt rastlös, har jag märkt. Om jag inte är nog sysselsatt känner jag mig overksam och oproduktiv (hej, norrländska). Det leder till någon mörk dimension där jag ifrågasätter meningen med allt! Det är ganska lätt att se att dörren till den dimensionen inte skall gluttas på i onödan. Samtidigt hyser jag någon primitiv och oresonlig skräck för att bli utarbetad. Kan nog ha liiiiite att göra med att jag faktiskt var där på utarbetandets rand och nosade i mina yngre dagar (ja, samhället har kommit så långt att tonåringar jobbar ihjäl sig). (^.^)"

Så jag vill alltså ha en lagom arbetsbelastning och göra något jag älskar. Det verkar ju inte vara så oresonligt? 

Jag skulle även vilja ha ett kontor. Och fina kollegor. Lön är sekundärt. I Sverige lider man ingen större nöd oavsett vad man jobbar med. Ett heltidsarbete behöver man inte svälta på, helt enkelt. 

Jag längtar efter att jobba någonstans, men inte om jag inte tycker om mitt jobb. Om jag ska spendera mer än en tredjedel av mitt dygn på ett ställe som jag känner att min själ bryts ned av (va, har jag erfarenhet av det...?..?...) så DÖR JAG! Det måste finnas någon mening med arbetet. Jag känner dödsmetallångestens långa tentakler slingra sig runt vitala organ och klämmer till bara jag tänker på det.

Så det slopar vi, va? =D 

Är det för mycket begärt? På riktigt, det är en uppriktig undran. Kan man begära det jag har listat i ett jobb? Jag hoppas verkligen inte att det är för mycket begärt.

Sen hoppas jag också att jag kan hålla fast och dedikera mig själv till det jag finner intressant. Det är inte alltid lätt att plugga sin hobby, så att säga. Just nu prokrastinerar jag väl för fulla muggar genom att komponera ett gigantiskt blogginlägg när jag egentligen kan läsa om stenåldern? 

Var inte för hård mot dig själv, du är ju blott människa, mitt lamm (hoppas jag att gud skulle säga till mig om han brydde sig ett skvatt och faktiskt existerade. Fast det kanske han gör, vad vet jag? #agnostiker). Utvecklades vi verkligen för att spendera större delen av livet med att arbeta med något vi inte tycker om? I think not. Stenåldersmänniskan hade inte några existentiella kriser. När de inte jobbade utövade de professionellt chill. 

Med det lämnar jag er. För ett lunchbreak.