Det är två saker som jag inte kan hantera; känslan när jag tycker något är orättvist och att bli misstrodd. Vad kan det bero på, kanske ni undrar. Jo, det ska jag tala om i Fröken Julias terapeutiska följetong. Mycket nöje! ^^

Om vi börjar med det första - orättvisa. Det finns mycket här i världen som är orättvist, och om jag brydde mig om alla orättvisor skulle undertecknad bli professionellt knäpp. Därför håller jag mig till att bli knäpp när orättvisor drabbar mig själv. För man står sig själv närmast, visst?

Jag tänkte berätta om en situation som har fått mig att känna mig oerhört orättvist behandlad. 

 

Jag är visserligen ett ensambarn och ett skilsmässobarn, men det har inte hindrat mig från att ha "halvsyskon" (helt puckad term, om ni frågar mig, men det kan jag gnälla om i ett annat inlägg ;]). Dessa har, från min sida, varit mycket uppskattade. Jag har alltid tyckt om tanken på syskon, och jag har haft väldigt många fina stunder med mina halva syskon. Nåväl, dessa halva syskon jag refererar till nu finns faktiskt inte med i bilden för nuvarande. Det beror på att vuxna råkar ha ensamrätt på att bestämma när halvsyskon skall introduceras och när relationen skall termineras. När detta hände för mig tyckte jag att det var ledsamt, men eftersom jag var ett barn såg jag ju såklart inte hela bilden. Nu när jag är ett äldre barn ser jag att det var det absolut bästa som kunde hända mig.

Även om jag tappade vardagen med mina halva syskon, har jag alltid haft kvar alla minnen som vi skapade oss genom åren. Alla lekar vi hittade på och allt bus som gjorde de vuxna helt vansinniga. Det var en fin tid och jag har inte så värst många trauman från den.. =P

Därför blev jag mäkta förvånad när en förgiftad liten dolk plötsligt fann sin väg till mitt blottade lilla hjärta. Det var en dag som alla andra. Jag satt framför min dator och kollade kompisars och föredetta halva syskons bloggar. Vad ser jag då, om inte ett långt blogginlägg fyllt med förtalande och illasinnade lögner? 

I nämnda blogginlägg hängs min förälder ut och utpekas som hin håles invigda, när ALLA inblandade faktiskt vet att jag och min stackars förälder hade dragit det kortaste strået. Det var förtal. Det kunde polisanmälas. Det var ljug. Det var fruktansvärt orättvist. 

Märk väl att jag ansåg att personen som skrev inlägget var mitt syskon. Min familj. Även om mycket hade hänt som många inte mådde bra av. Även om vi hade bråkat och slagits så många gånger och svurit på att aldrig förlåta varandra igen, men det gjorde vi såklart för det är det syskon gör.

Jag bara satt där helt chockad. Hur tänkte personen? Vad är det som har hänt för att personen ska hitta på det här? Jag övervägde alltifrån hypnos till utpressning. Jag hade växt upp med den här personen. Vi hade delat allt. Jag läste om inlägget gång på gång. När chocken hade lagt sig blev jag helt vansinnigt arg. Ungefär sådär arg som jag beskrev tidigare - jag ville inte ha möjligheten att ta hämnd på personen i fråga för jag är seriöst rädd för vad jag skulle ta mig till. Vem fan tror personen att den är? Som kan sitta där och hitta på elaka saker om mig och min förälder?!

Yttrandefrihet i all ära, och laglösheten på Internet brukar jag normalt inte bry mig om. Men nu blev jag personligen drabbad. Så nu jävlar anamma måste nån betala. Jag pratade med mina nära och kära och alla var rörande överens; jag kan inte göra någonting för att förbättra situationen. Jag kan inte kommentera på personens blogg och skriva: NÄHÄ DIN LJUGIS, DU BARA HITTAR PÅ! SÅDÄR VAR DET INTE ALLS! Jag kan inte heller ringa upp alla personer som personen nu har övertygat om att ljugversionen är den rätta versionen. De människorna har redan bildat sin åsikt, och inget jag säger kan få dem att ändra sig.

Den här maktlösheten och känslan av orättvisa var så överväldigande. Personen hade fått makt över mig och fått mig att känna såhär genom ett enda blogginlägg. Ett inlägg fyllt med lögner.

Så därför skriver jag det här inlägget. För att ta tillbaka makten, i den mån det går. Inlägget som var fullt med ljug publicerades för ett år sedan, tror jag. Det har poppat upp i mitt minne nån gång då och då, och varje gång det gör det påminns jag om orättvisan som bara finns där och äter upp min själ. Så jag måste göra någonting. Skillnaden mellan mig och personen som skrev det onda inlägget är att jag gör det här för mig, medan personen gjorde det mot mig och min förälder. Jag hänger inte ut personen. Jag hittar inte på lögner, och jag vill inte någon illa. Jag vill ha rättvisa.